Något annat som inte är svalt är mitt humör. Jag är så förbannad och trött på att genusdebatten inte går snabbare framåt. Jag är förbannad och trött på att jag måste stånga huvudet blodigt på barnens förskola för att pedagogerna ska sluta diskriminera. Jag är förbannad och trött på att jag ska behöva ta strider och argumentera för så löjligt självklara saker som att barn är barn. Barn är barn. Punkt.
I förra veckan uppdagades ytterligare en sak som en pedagog på förskolan hade tutat i barnen, denna pedagog är utbildad förskolelärare och är närvarande och inflytelserik i mitt stora barns liv. Mitt stora barn som älskar rosa, tyll, prinsessor och klänningar. Han älskar även Turtles, monster, astronauter och att leka vilda lekar. Han älskar det han älskar. Punkt. Att det skulle vara min skyldighet att putta in honom i "rätt" bana är så befängt att jag nästan blir yr. Hans tycke och smak är den enda riktiga banan för honom.
Så - jag kommer att fortsätta kämpa till sista blodsdroppe för att mina barn ska få vara sig själva, i alla lägen.
Vi har varit väldigt nära att byta förskola men i sista stund kom en genusplan fram och det lovades dyrt och heligt att dem skulle kämpa och utveckla sig. En rad genusmedvetna barnböcker blev lagda i deras knän och allt verkade lovande. Och även om jag förstår att allt inte blir bra på en gång så känns bakslagen hårda.
En förälder på förskolan sa till mig att han inte ville att hans barn skulle leka med mina - för dem var "sånna jävla feministungar". En vuxen man. En annan förälder sa till mig (under en diskussion om att förskolan begår lagbrott genom att neka ett barn att få vara med i en grupp pga sitt kön) att det var lika bra att barnen lärde sig sånt nu - för det är så världen ser ut.
I slutändan kommer kärleken att segra över hatet. Mina jävla feministungar kommer att växa upp och vara fördomsfria, kärleksfulla och, viktigast av allt - sig själva! För det är så min värld ser ut!
